Hjältar och monster

Har precis kollat klart på svenska hjältar, har grinat som en jätte bäbis.. blir så otroligt otroligt rörd av sånna underbara människor, som offrar sej och gör saker för andra människor, så dom ska må bra. Svenska hjältar, det är dom verkligen.. en hjälte för mej och för många andra. Helt underbart..

Annars då.. skriver inte så ofta som jag önskar att jag skulle göra, det har helt enkelt varit FÖR mycket på sistonde. vilket jag märker på mej själv, då allting börjar spåra ur.. jag är stressad 24/7 och jag har ingen aning om varför, jag blir stressad så fort klockan ringer på morgon, börjar pulsen gå i 120, jag känner mej stressad över att tex. jag ska borsta tänderna eller att jag ska behöva gå ut med soporna, vardagliga saker är som feta stora hinder just nu. Och om 1 månad får jag gå hem från Sandvik dvs då blir jag arbetslös.. och tanken slår mej varje dag (som stressar mej ännu mer) vad jag ska göra, vad ska jag jobba med, ska jag jobba eller ska jag börja plugga, ska jag bo kvar i lägenheten eller ska jag flytta, ska jag ut och resa eller ska jag bilda familj osv osv osv.. tankarna snurrar för fulla muggar. Vad kommer att hända.. och det gör mej fruktansvärt stressad, nervös och rädd. Jag har länge levt efter mottot att man ska ta allt som det kommer, ta allt som det kommer och göra det så bra att varenda sekund är värd att minnas. Nånting hände, så att allt försvann till att gå till struktur och bestämda rutiner, vad som ska hända och när det ska hända. Det gör mej stressad.. På ett sätt ska det bli skönt att bli arbetslös, att kunna vakna på måndag morgon å veta å känna att, fan jag har hela veckan på mej att inte göra nånting, att verkligen ta allt som det kommer, att slippa stressa, inga planer och inget bestämt, kanske bara glida runt i mysbrallor och tofflor hela dagen. Men helst av allt hoppas jag på att detta bara är en svacka och att allt blir till det normala igen. För det här är första gången på riktigt länge som jag skriver en deppig blogg och det är ett tecken på att jag mått jävligt bra på sistonde. Men ja, thats life.. det vet jag från så många andra tillfällen jag har mått såhär att det är bara att bita i det sura äpplet, allt blir bra till slut. Man lär ta sej över dom tunga hindrena..

Men ja, det får bli en sån här deppig blogg idag, bara för att jag känner att jag vill få ur mej allt så jag slipper må såhär själv. Gårdagen då, var väl en av dom värsta på riktigt länge.. Vi hade fått ordning på allt och vi var lyckliga, kära och lyckliga och hade det jävligt bra och roligt ihop. Tills igår när allt bara svartna och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller inse att det här hände på riktigt och att jag stog mitt i allt, ett tunnel av mörker. Och jag lider verkligen med er människor som orkar lägga ner så otroligt mycket ork och energi på att förstöra för andra, att förstöra nånting som vi byggt upp, nånting som betyder otroligt mycket för två människor, som älskar varandra. Jag lider verkligen med er.. och jag kan inte förstå hur man kan leva med sej själv och ha det samvetet på sina axlar. Men vad vet jag, vem som talar sanning.. hela grejen är så otroligt skrattaretade och skrämande på samma gång. Tomhet och rädsla som trycker i mitt bröst och med darrig röst kan jag säga att jag älskar dej, Jannice. Och jag hoppas på något sätt att vi löser allt det här, för du är en utav dom underbaraste människorna jag har träffat i hela mitt liv, du har verkligen gjort mej lycklig, så jävla lycklig.

Och till alla jävla fuckers där ute som sårar och gör andra människor ledsna, vad det än handlar om, i alla sammanhang.. jag lider med er, verkligen.. att ni mår så jävla dåligt att ni förstör för andra människor och gör deras liv till ett helvete! (nu ska DU inte tro att du lyckas med mej, inte den här gången.. långt ifrån, så tyvärr)

Men annars är det rätt bra med mej :) vi hörs kompisar! Ta hand om er där ute <3